Archive for november, 2011

”Be the change that you want to see in the world”

Idag har jag varit med om någonting fantastiskt. Förutom sitt arbete med att förbättra arbetsvillkoren på vingårdarna arbetar Sikhula Sonke med sociala lantarbetarfrågor såsom alkoholmissbruk och mäns våld mot kvinnor. Ett återkommande inslag i verksamheten är workshops på temat ”Violence against women”. Idag hölls en sådan för sextio kvinnliga lantarbetare på hotel Ritz i Kapstaden. Jag har aldrig, varken i fackliga eller politiska sammanhang, varit med om en mer kraftfull och inspirerande workshop.

Det vanligaste våldet mot kvinnor i sydafrika, liksom i Sverige, sker mellan hemmets fyra väggar. Det riktas fysiskt, verbalt, sexuellt, ekonomiskt och emotionellt mot kvinnor och barn. Förövarna är närstående män. Alkohol förvärrar situationen. På vingårdarna är alkoholproblemen utbredda, inte minst i efterdyningarna av en tradition av att ge lantarbetarna en del av lönen betald i vin. Än idag subventioneras vinet kraftigt på vissa gårdar som en slags anställningsförmån. Denna ”förmån” slår hårt mot de kvinnor som redan har en värre situation än sina män genom lägre löner, sämre villkor och boenden som ofta enbart är knutna till mannens anställningskontrakt.

Sikhula Sonke bygger inte bara en rörelse av fackföreningsaktivister utan ger också sina medlemmar verktyg och kunskap för att hitta kraften inom sig för att stå upp mot våldet i hemmen. Mycket resurser läggs på heldags-workshops på neutral mark, utanför vingårdarna, den här gången på ett fyrstjärnigt hotel i Kapstaden. För den grupp som möttes idag var det andra träffen. För att lära känna varandra, slappna av och bygga styrka var en viktig del av workshopen sång, dans och fysiska lekar. Det blev mycket skratt, det allvarliga temat till trots.

–    Farm women are always portraited as victims in media and reports. Victims of exploitation, victims of racism, victims of domestic abuse. But look at us. We are strong. We are beutiful. We can speak for ourselves and need no one to pity us. What we need is to take a stand and support for our struggle,

säger Patricia Dyata, generalsekreterare för Sikhula Sonke, över en kopp kaffe i en av pauserna. Patricia Dyata har rätt, minst sagt. Deltagarna i den här work shopen jobbar med att verkligen se varandra och påminna om att mäns våld inte är ok, oavsett orsak och om det tar sig verbala, emotionella, ekonomiska, fysiska eller sexuella uttryck. Vad kan vara viktigare än att stärka varandra och hämta kraft ur insikten att vi och inga andra besitter förmågan att förändra våra egna liv? Det är ju vad många sociala rörelser arbetar med, men i Sikhula Sonkes tappning förefaller det så lätt. Efter några timmar delar alla närvarande med sig av sina erfarenheter, vågar vara öppna med sina personliga funderingar och diskuterar om allt från hur barnen påverkas av våldet i hemmen till vad bra sex och orgasmer kan vara. Ofta blir det väldigt känslosamt. När gruppen tar en runda om hur deras män reagerat på att de deltog i den förra work shopen blir det svårt att hålla tårarna borta. Till skillnad från arbetsplatserna är många ensamma i hemmen med den som slår.

–    We must create a community of love again. Activism is all about change. Be the change that you want too see in the world. Domestic violence is all about power and control. Stand up against abuse and remember that an abuse of your sister is your problem too, säger workshop-ledaren Levurn Jacobs. Och så blir det sång och dans och ett sjuhelvetes drag igen:

Women of power. I salute you.

Women of strength. I adore you.

Breaking barriers. Making a difference.

Women of power. Women of strength.

Women on farms.

Stämningen blir inte sämre av att det idag inleds sexton dagar av aktivism mot mäns våld mot kvinnor i Sydafrika.   En stor händelse som just nu sänds på nyheterna. När f d generalsekreterare Wendy Pekeur besökte Sverige i Januari som endel av kampanjen Rättvis vinhandel mötte hon IOGT-NTO i Stockholm. IOGT:s berättelser om arbetet mot alkholrelaterat våld i Sverige för hundra år sedan i Folket Hus ute på vishan var så lika Wendys berättelser om Sikhula Sonkes arbete att mötet blev väldigt laddat. Som hade historien gjort ett veck just där vid konferensbordet i IOGT-borgen på Stora Essingen. För statarna är ju kvar. Deras produkter är fortfarande på var mans bord i Sverige. Globaliseringen har bara flyttat dem längre bort från butikshyllorna.

Dessa kvinnor som producerar vårt middagsvin i Sverige kämpar dagligen mot fattigdom, rättslöshet, rasism och patrikarkalt våld. Om IOGT-NTO och svenska lantarbetarförbundet hade hälften av deras energi och styrka när det begav sig, ja då kan vi vara stolta över vårt förflutna. Och om den svenska arbetarrörelsen en dag kan (åter?)få hälften av denna energi och styrka  kommer nog mycket vara vunnet. För: Om de vågar – nog tusan vågar vi!

My mother was a kitchen girl.

My father was a garden boy.

That’s why

Im an activist

Im an activist

Im an activist

 

Här är ett videoklipp från början av workshopen.

(OBS mannen i slutet av klippet är inte jag utan Frank, en tysk forskare på besök)

”Arbetare i stad, på landet…”

Att organisera lantarbetare tycks vara en facklig utmaning jorden runt. I Sverige känner vi till problematiken inte minst från från medias granskning av villkoren för bärplockarna i Norrland och gurkplockarna i Skåne – isolerade i skogar och på gårdar exploateras arbetare genom otrygga anställningsformer och beroendeställning till bärföretag och gårdsägare. Men samma problematik – med migrantarbete och bemanningsföretag – finns också inom vinproduktionen i Italien, Spanien, Argentina, Chile, Sydafrika…

Migrantarbetare har en särskilt utsatt situation på arbetsmarknaden och är svåra att organisera. Det gäller inte minst på vingårdar jorden runt. Arbetare med otrygg migrationsstatus används som en underbetald arbetskraftsreserv och hotet om deportation spelar företagen i händerna när de tjänar på den billiga flexibla arbetskraften. På vingårdarna i Argentina och Chile handlar det enligt UST och ANAMURI främst om migrantarbetare från Bolivia och Paraguay, på vingårdarna i Sydafrika berättar Sikhula Sonke om migrantarbetare från Zimbambwe, på vingårdarna i Spanien och Italien får vi höra från CGT om migrantarbetare från nordafrika. Situationen tycks vara liknande den vi känner till i norrlands blåbärskog och på grönsaksoldingarna i Skåne.

Ett annat problem på vingårdar runtom i världen stavas bemanningsföretag. Det manuella säsongsarbetet outsourcas till bemannningsföretagen (Labour brokers säger man här i Sydafrika) som tar på sig ansvaret för arbetsvillkoren. Säsongsarbetarna kan sedan, som i Chile, spelas ut mot varandra med olika ackordsystem och löften om att få riktiga anställningar om de överpresterar. När Rättvis vinhandel var i Chile i somras besökte vi en vingård som på ett tydligt sätt illustrerar problematiken där. När det handlar om migrantarbetare som hyrs in från utländska bemannningsföretag kan företagen använda avstånd till myndigheter och fack till att lura arbetarna på lönen, som vi sett så många gånger i Sverige. Inhyrningen motverkar också facklig organisering genom att kritiska inhyrda säsongarbetare enkelt kan bytas ut. Svartlistning blir därför ett mycket effektivt verktyg för att avskräcka lantarbetare från att gå med i facket. I Sydafrika är i princip alla fack, från stora COSATO till lilla Sikhula Sonke, för ett förbud mot bemanningsföretag.

Även frånsett svårigheten att organisera inhyrda säsongsarbetare och migrantarbetare är det förstås en utmaning att organisera lantarbetare på grund av de geografiska avstånden mellan arbetsplatserna. Det är helt enkelt svårt att etablera fackföreningar när medlemmarna är utspridda på stora områden isolerade från varandra.

Sikhula Sonke har trots detta och trots de inhemska problemen med att vingårdarna är uppbyggda kring Apartheidtidens managementmodeller, lyckats organisera en stark och basdemokratisk fackförening. Man organiserar idag cirka 2000 inhyrda säsongsarbetare – från ett fackligt perspektiv tycker jag det är imponerande och intressant. Hur gör de för att rekrytera och behålla medlemmar? Hur försvarar man säsongsarbetarnas rättigheter? Under min vistelse här hoppas jag få svar på det.

Eftersom många av problemen på vingårdar världen över är gemensamma handlar en del av kampanjen Rättvis vinhandel om att bygga ett nätverk av lantarbetarfack i vinindustrin. I juni hölls en första konferens i Santiago de Chile mellan chilenska ANAMURI, Argentinska UST och Sikhula Sonke. Chile, Argentina och Sydafrika är förmodligen de länder i södra vinbältet som har allra sämst arbetsvillkor. Lantarbetarfacken kräver att få vara involverade i de nordiska vinmonopolen s k CSR-projekt (Corporate Social Responsibility) som just nu pågår för fullt. Jag hoppas att Systembolagets huvudkontor lyssnar på deras erfarenheter och faktiskt involverar de människor man säger sig vilja hjälpa i kampen om arbetsvillkoren på vingårdarna. Jag skrev en essä om CSR och globala ramavtal till Arbetaren Zenit för ett tag sen, här kan du läsa den.

“Everyone can make a difference”.

Sikhula Sonke är Sydafrikas största lantarbetarfack i vinsektorn. Det är en ung och ovanlig fackförening som sedan bildandet 2004 lyckats organisera över 5000 medlemmar ute på vin och fruktgårdar i Västra Kapprovinsen. Sikhula Sonke är fackliga fribrytare som står utanför partipolitik och de stora centralorganisationerna. En kvinnoledd, medlemsstyrd och socialt orienterad fackförening.

I Sikhula Sonkes material såväl som i Human Rights Watch senaste forskningsrapport kan man läsa att lantarbetarna på vingårdarna i Västra Kap har en mycket utsatt situation. Trots den lukrativa exporten av viner får lantarbetarna oftast minimilönen som ligger på motsvarande 1255 kronor i månaden och knappast går att leva på. Beroendeställningen till de vita vingårdsägarna är enorm då boende och anställning hänger samman och våldsamma vräkningar från de företagsägda husen är vanliga. På många gårdar saknar boendena både vatten och toalett och det saknas ibland skydd mot bekämpningsmedel vilket är en stor hälsorisk.

Att bojkotta Sydafrikansk vin är inte en möjlig utväg, menar Sikhula Sonke, eftersom det leder till avsked och arbetslöshet. Det som måste förändras är hela branschens syn på sin arbetskraft, en syn som under lång tid varit färgad av Apartheidsystemet. Löner och villkor måste förbättras, men Sikhula Sonke arbetar främst genom branschdialog, facklig organisering och solidaritetsarbete. Konsumenter spelar en viktig roll i solidaritetsarbetet och Sikhula Sonke har bl a genom kampanjen Rättvis vinhandel besökt Sverige för att sprida kunskap om lantarbetarnas villkor. Här delar Sikhula Sonkes dåvarande kassör Dawid Africa ut information till Systembolagets kunder vid butiken i Huddinge i januari i år.

Sikhula Sonke arbetar inte bara med arbetsplatsfrågor utan har också en större social dimension för att bemöta problem relaterade till lantarbetarnas situation. Man jobbar t ex aktivt mot alkholrelaterat våld (framförallt mäns våld mot kvinnor i hemmen). Man skulle enkelt kunna beskriva organisationen som en korsning av svenska lantarbetarförbundet under statarsystemet kombinerat med IOGT-NTO. Men det gör ändå inte Sikhula Sonke rättvisa.

Eftersom majoriteten av lantarbetarna är kvinnor och de dessutum har mycket sämre villkor socialt och i arbetet än männen, är Sikhula Sonke en kvinnoledd organisation. Det betyder att 90% av styrelseposterna och de förtroendevalda alltid ska innehas av kvinnor och att såväl generalsekreterare som ordförande alltid är kvinnor. Män som går med i Sikhula Sonke måste fylla i en code of conduct där de tar avstånd från mäns våld mot kvinnor och sexuella trakasserier.

För att motverka att fackligt anställda intar en priviligierad sits långt från medlemmarnas verklighet och för att inte människor ur en annan klass skall ta makten över organisationen ställs krav på att anställda skall vara lantarbetare valda på medlemskongress. Verksamhetens huvudfokus ligger på att stärka rörelsen ute på gårdarna och ge lantarbetare möjlighet att förändra sin situation. Sist men inte minst vill Sikhula Sonke skydda lantarbetares intressen genom att var ett oberoende fack utanför partipolitiken.

Sikhula Sonkes feministiska och basdemokratiska modell gör att man valt att stå utanför COSATO (motsvarande LO, anknutet till ANC). Till strukturen sett liknar Sikhula Sonke på många sätt fackförningen jag är med i, SAC, som var Sveriges första feministiska fackförening och som står frikopplad från såväl partipolitik som de stora centralorganisationerna.

Det känns som en stor ära att få vara här och se Sikhula Sonkes arbete på nära håll. Här är jag med Sikhula Sonkes nationella arbetsutskott, lantarbetare som arbetar ideellt och kongressvalda avlönade f d lantarbetare.

Besök på en exemplarisk vingård

Vi åker länge längs slingrande bergsvägar innan vi når fram till vårt mål. Men att nå fram betyder inte att nå in. När vi passerar grindarna till vingården får vi köra på i ytterligare tio minuter for att komma fram till vår första anhalt. Vingårdens ägor ar häpnadsväckande stora – ett litet landskap i sig med hektar efter hektar med sauvignon blanc, pinot noir, fruktträd och blommor. Långt därinne ligger mottagningsbyggnaden med sin vinprovarterass. Där möter vi en av ägarna, vi kan kalla honom Alexander. Han frågar om vi skulle vilja prova några av gårdens viner och snabbt dukas det upp flaskor och glas. Sällskapet smuttar på några av gårdens stoltheter som man i Sverige hittar på Systembolaget. Alexander berättar att han är en del av ägarfamiljen och att han tillhör den femte generationen som ärver gården. Han pekar på några ekar i närheten som planterades av hans farfars farfar.

Alexander är ung, ser ut att vara i tjugofemårsåldern. Han berättar att det är ett stort ansvar att driva gården. Under högsäsongen har han över tusen lantarbetare här ute. Han driver gården med strax under tvåhundra fast anställda året runt och under sommaren och hösten hyr han in säsongsarbetare via flera bemanningsföretag. Alexander gillar Sverige, inte bara för att Systembolaget köper hans viner, utan också på grund av Stockholms uteliv. ”I really liked Kafe Opera. I´ve never been surrounded by so many blond women” säger han och berättar att han rest runt i världen och studerat i nästan tio år innan han kom hem for att axla familjetraditionen. Vi tackar for smakproven och samtalet och lämnar mottagningshuset for att fortsatta inåt i familjens gröna rike.

Efter ytterligare en god stunds körning på nya vägar omgärdade av vinplantor når vi fram till vingårdens arbetarområde. I en samlingssal träffar vi Amanda. Hon vill inte vara med på bild men pratar gärna om sitt liv som lantarbetare på gården. Enligt henne är den här producenten en av de absolut bästa vad gäller arbetsvillkor och respekt for de anställda. Lönerna är ovanligt höga, arbetsdagarna kortare, bostäderna bättre och det finns många förmåner som till exempel att ägarfamiljen låter arbetarna få skjuts till stan för att besöka doktorn eller springa ärenden i staden. Det finns till och med ett dagis för lantarbetarnas barn.

Det låter bra. Men när Amanda specificerar villkoren förändras den idylliska bilden. Lönen är strax över fyra hundra rand i veckan. En rand är ungefär värd lika mycket som en svensk krona. Det räcker knappt till mat och uppehälle. Arbetsdagarna är tio timmar, fem dagar i veckan. Arbetarna bor i huslängor på vingården och hyreskontrakten är knutna till anställningskontrakten. Isolerade ute på gården är arbetarna i stark beroendeställning till ägarfamiljen eftersom de behöver deras hjälp om de vill lämna ägorna och förlorar både jobb och hem om de får sparken. Det finns mycket Amanda skulle vilja ändra på. Hon önskar att lönerna en dag skulle bli så höga att hennes dotter skulle kunna lämna gården och få en utbildning. Det är inte bara ägarfamiljen som har varit på gården i flera generationer. Många lantarbetare föddes här och deras föräldrar innan dem. Amanda har tre decennier av hårt fysiskt arbete bakom sig och jag hajjar till när hon säger sin ålder. Jag skulle gissat att hon var tjugo år äldre.

Trots problemen ser Amanda ljust på framtiden. Mer än hälften av arbetarna här har organiserat sig och uppnåt de 51% som ger rätt till kollektiva förhandlingar med gårdsägaren. Genom Sikhula Sonke har de själva förhandlat sig till att få skyddsutrustning mot bekämpningsmedel betalt av företaget. Tidigare blev det löneavdrag för det. De har också lyckats höja lönerna lite grann.

Detta är alltså en exemplarisk bra vingård att arbeta på. Det väcker många frågor. Jag tänker på detta med social rörlighet. Var går egentligen gränsen mellan lönearbete och livegenskap? Det Amanda berättar är att lantarbetarna på den här gården på grund av sina låga löner och sina boenden i företagets hus är geografiskt låsta på denna isolerade plats och i detta tunga arbete. Deras föräldrar före dem har arbetat på fälten för samma ägarsläkt. Trots att Apartheid ar avskaffat sedan sjutton år ar det på många sätt som om ingenting har hänt härute. Isolerade bland bergen fortsätter ekarna växa över en vit familj och deras ett tusen svarta lantarbetare. Det finns inga vita lantarbetare i Västra Kap. Men nästan alla familjer som driver vingårdarna här är vita.

Medan vi kör tillbaka mot turistgatorna i Stellenbosch är det många tankar som far genom mitt huvud. Dels den märkliga känslan av att jag, som tjänar 115 kronor i timmen på ett lågavlönad kassajobb i Sverige, har så ofattbart mycket större ekonomisk frihet än lantarbetarna på en exemplarisk vingård som levererar till Systembolaget. Bara en flygresa till Sverige skulle kosta Amanda tio månadslöner. Det vill säga om hon kunde äta luft, bo under bar himmel och spara alla pengar hon tjänar. Lantarbetarna här är bundna till gårdarna och arbetet. Från mitt svenska perspektiv är det som om de också vore låsta i tiden, fast i ett system som i Sverige avskaffades 1945 när statarsystemet upphävdes och fast i Apartheidtidens social uppdelning mellan svarta och vita. Sist men inte minst undrar jag – om detta ar en exemplarisk gård, hur i all världen är villkoren på de dåliga?

1000 mil från hyllorna

Efter en lång resa anländer jag till Stellenbosch med en känsla av overklighet. Naturen är minst sagt storslagen här med de spetsiga bergen och raderna av vinrankor som klättrar upp från gröna dalar. Vingårdarna ligger tätt efter varandra längs vägar som slingrar sig bort mot andra vindistrikt i Franschhoek, Paarl, Elgin. Måste säga att det är en otroligt skön omväxling att få byta den har utsikten:

mot den här:

Bara runt Stellenbosch ligger cirka 150 vingårdar och tiotusentals människor arbetar här med att plocka druvor, beskära och bespruta. Under högsäsong ar det många gånger fler. Jag funderar över Systembolagets roll i trakten. Sverige ar det land som näst efter Storbrittanien importerar mest sydafrikanskt vin i världen. Förra året importerade vi 38 millioner liter, vilket var 22% av Systembolagets totala vinimport. Jag hittade en karta i en turistbutik och märkte ut alla vingårdar som just nu har varor i Systembolagets sortiment. Man kan nog utan överdrift saga att Systembolaget har stort inflytande på den ekonomiska utvecklingen här i den sydafrikanska vinnäringens hjärta.

Stelllenbosch och Systembolaget.jpeg

Vinerna härifrån anländer till de svenska importfirmorna färdigbuteljerade eller i ståltankar, s k bulkviner. De skickas sedan ut till distributörerna och deras lager, t ex till Lagena Distribution i Jordbro. Till sist anländer de till vara lastkajer i Systembutikerna, där vi packar upp dem och säljer dem i kassalinjen. Det är en resa pa dryga 1000 mil som är mycket väl dokumenterad och kontrollerad, men hur ser vinets första resa ut – den som går från vinplanta till flaska/ståltank? Den är mindre belyst. Och vilka är egentligen de lantarbetare som gör hela exporten, distributionen och försäljningen möjlig? Hur ser deras vardag ut och hur är arbetet organiserat ute på vingårdarna? Det är några av de frågor jag hoppas få svar på under min vistelse här. Så att jag kan ge ett tydligt svar nästa gång en kund frågar hemma i butiken.

Från Systembolagskassan till Stellenbosch

Jag jobbar i kassan på Systembolaget. Varje arbetsdag packar jag upp lådvis med viner från Sydafrika, Chile, Argentina, länder som blir alltmer populära hos svenska folket. Det är ett slitsamt men också roligt jobb. Förutom att packa upp och sälja vinerna är min uppgift också att ge kunderna information om hur vinerna tillverkats – om smaktyp, jordmån och fatlagring, region och druvsort. Men någonting jag inte kunnat svara på är under vilka arbetsvillkor vinerna produceras. Av människorna som producerat vinerna finns helt enkelt inte ett spår i vår butiksinformation.

På den här bloggen kommer jag skriva om mitt möte med lantarbetare på vingårdar i Chile och Sydafrika, framförallt i Stellenbosch, där jag just nu gör facklig praktik hos lantarbetarfacket Sikhula Sonke. Jag är medlem i SAC:s driftsektion (fackklubb) på Systembolaget och det är genom den och kampanjen Rättvis vinhandel som jag är här för att jobba med Sikhula Sonke. Här kan du läsa mer om kampanjen.